Publicerad 17 maj 2022

Långtidsarbetslösheten löser inte sig själv

När Arbetsförmedlingens uppdrag haltar är det de som står längst från arbetsmarknaden som drabbas mest. Det är hög tid att vända utvecklingen. 

Staffan Isling

De senaste arbetsmarknadssiffrorna visar på två motstridiga trender. Trots en sjunkande arbetslöshet i stort befinner sig gruppen långtidsarbetslösa allt längre från arbetsmarknaden. Antalet personer som varit utan arbete i över två år är nu uppe i nästan 100 000 – en ökning med 20 000 sedan 2019.

Situationen ger onekligen skäl till oro. Arbetets betydelse för människan är delvis ekonomisk, men också mer än så. Ett arbete bidrar med sociala kontakter och ett tydligt sammanhang. Det ger såväl rutiner i vardagen som drömmar om framtiden. Möjligheten att kunna bidra efter sin egen kapacitet ger människan en känsla av delaktighet i det samhälle som vi tillsammans förvaltar och utvecklar.

Personer som står långt från arbetsmarknaden riskerar däremot att cementeras i ett utanförskap. Det kan vara förödande inte bara för individen, hela familjer drabbas. Att växa upp med föräldrar som saknar jobb påverkar barnens möjligheter att få ett stabilt boende och en trygg livsmiljö. Ekonomisk utsatthet i familjen påverkar både skolresultat och hälsa, såväl i unga år som senare i livet.

När samhället inte lyckas råda bot på långtidsarbetslösheten är det ett slöseri för både den enskilde människan och ekonomin. Kommunernas kostnader för arbetsmarknadspolitiska insatser och ekonomiskt bistånd uppgår för målgruppen till omkring 11 miljarder kronor.

Den pågående nedmonteringen av Arbetsförmedlingen vidgar gapet mellan utanförskap och arbetsmarknad. Det sker dessutom under en tid när det ekonomiska världsläget pressar svensk ekonomi. De privata leverantörer som ska ersätta Arbetsförmedlingen fungerar säkert alldeles utmärkt för personer som står mellan två jobb, snarare än utan ett. Men människor som inte på flera år satt sin fot på en arbetsplats fastnar lätt i det vakuum som myndigheten nu lämnar efter sig. Vem ska hjälpa dessa personer till jobb och egen försörjning?

Arbetsmarknadspolitiken är och ska vara ett statligt ansvar, men med rätt förutsättningar kan kommunerna vara en viktig samarbetspartner för att vända den negativa trenden. När jag pratar med kommunföreträdare hör jag en oro för att de fristående leverantörerna inte kommer att räcka till för de personer som behöver mest stöd. Det är en grupp som ofta har komplexa behov och behöver individuellt anpassade stödinsatser från flera olika aktörer. Inte sällan är det personer som kommunerna, genom sina olika verksamheter, redan har en etablerad kontakt med.

Det finns många goda exempel på kommuner som lyckats väl med att lotsa människor till jobb. I Högsby har kommunen mer än halverat antalet människor som befinner sig i långtidsarbetslöshet, bland annat genom ett aktivt arbete med extratjänster. En väg in har varit den kommunala biltvätten, där inte minst nyanlända fått en chans till arbete. Ungefär hälften av de som har haft en extratjänst i kommunen har fått en ordinarie anställning eller gått vidare till utbildning. Men sedan årsskiftet får Arbetsförmedlingen inte längre bevilja extratjänster.

Omdaningen av Arbetsförmedlingen har pågått i flera år och fortfarande saknas flera viktiga besked om vilken roll kommunerna ska ha i den framtida arbetsmarknadspolitiken. Detta trots att kommunen på många håll i landet nu är den enda aktören som arbetslösa kan söka sig till för att få hjälp. Regeringen behöver ge klarhet i hur Arbetsförmedlingen och fristående leverantörer ska samarbeta med kommunerna och tydliggöra vilka regler som ska gälla för finansieringen av arbetsmarknadsinsatserna.

Kommunerna vill vara en positiv kraft för att få fler människor i arbete, men dagens regelverk kringskär tyvärr deras möjligheter att sätta in effektiva insatser. Det är hög tid att tillsammans bryta trenden där människor som redan står långt från arbetsmarknaden hamnar ännu längre bort. Regeringen och Arbetsförmedlingen behöver erkänna kommunernas viktiga roll i detta.

Staffan Isling

Tidigare krönikor

Informationsansvarig

  • Helene Lindstrand
    Presschef

Kontakta oss

Kontaktformulär SKR